tatillvara

Blev häromdagen bjuden på något slags godis av en arbetskamrat. Huvudingredienserna var havregryn, smör, socker och torkad frukt. Detta var mixat till en slät konsistens och sedan pressat till en hård massa och slutligen skuret i typ 8 centimeter långa rektanglar. Idén var bra, men alldeles för toksött.

Jag blir så glad när jag hittar recept som faktiskt funkar att göra glutenfritt. Och idag har jag hittat två!

Upptäckte i somras att det fanns en massa olika utseenden på vallmofrökapslarna.

Vi har haft tomatplantor på vår mycket lilla uteplats den här sommaren. Plantorna har blommat fantastiskt mycket och de har också gett en massa fina små tomater. De flesta har vi ätit direkt från plantorna. Men så när frosten kom plockade jag av allihop och tog in.

I år har det varit en rolig svamptillvaro!

Nä, det har inte varit kul att sitta vid datorn. Det har varit mycket roligare att göra saker på riktigt!

Vi har hoppats och längtat!
Sist vi fick hem rådjur var vi tvugna att göra färs av nästan allt köttet. Det blir i och för sig väldigt goda grytor av det också, till exempel chili con carne. Men allra helst vill vi kunna skära köttet i grytbitar och göra mustiga grytor med trattkantareller och morötter. Det tänker vi göra den här gången så långt det är möjligt. Och givetvis skall filéerna skäras ut. Äta dem med klyftpotatis och en riktigt krämig kantarellsås... Jag har ingen haklapp vilket gör att jag måste gå och byta tröja nu. Vi hörs!

Ständigt brottas jag med frågan om jag ska äta kött eller inte. Jag älskar djur! Jag är så totalt fascinerad av djur av alla sorter. Och jag vill att alla djur ska ha det bra. Media matar mig ständigt med fasansfulla bilder och rapporter om plågade och vanskötta djur. Det kan gälla allt från burfåglar till älgar (kan dessa ses som ytterligheterna i Sverige?). Vanligast är dock rapporterna om katter, hundar och alla de djur vi normalt äter som kor, grisar och höns. "Hur kan man bara göra sina djur så illa!?" hojtar vi med munnen full av prinskorv. För äta tillhör ju faktiskt de mänskliga rättigheterna. Men, kan vi egentligen fortsätta äta kött om vi inte vet att djuren haft det bra? Eller kan vi överhuvudtaget försvara köttätandet? Vegankanalen (p3) lät dela med sig av ett vegankåseri häromveckan. Där frågade man sig om det var mer rätt att äta kött bara för att djuret haft det bra innan det dödades. Var det möjligtvis bara ett sätt att döva vårt dåliga samvete?

Jag har tänkt.
Det jag har kommit fram till är att jag är allätare. Jag är konstruerad för att kunna äta både kött och grönt. Mina katter är anpassade för en i stort sett alltigenom djurköttig kost. Visst slinker det ner lite gräs, ett och annat russin, lite majs och suddigum också, men basen är kött. Min hund äter en kost som ganska mycket påminner om min egen. Kött och spannmål huvudsakligen. Och just våran hund betar gräs, som en hel ko. Fiskarna vi har är kannibaler. De äter sin egen sort. Fast det märks då rakt inte. Hela akvariet är fullt med små yngel. Det kan ju bero på att vi matar fiskarna med annat foder. Ofta hörs argumentet att vi människor inte alls är anpassade för att äta kött eftersom vi inte har huggtänder eller liknande. Nej, vi kan alltså inte gallopera ikapp våra byten och bita dem i strupen tills de dör. Men vi kan äta kött ändå.

Jag har tänkt på en sak till.
Jag vill att Sverige ska bestå av flera olika typer av landskapsdelar. Lövskogar, barrskogar, blandskogar, gläntor, mossmarker och annat naturligt förekommande. Men jag vill också ha kvar betesmarkerna och åkrarna. Om alla slutade äta kött skulle betesmarkerna minskas ner till dem hästarna behöver. För i Sverige äter vi inte hästar i regel eftersom de anses vara intelligentare än kor, älgar och grisar. (Däremot går det finfint att pressa dem till det yttersta för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på dem.) Och jag tror att de betesmarker jag drömmer om och längtar efter är de som finns där kor, får och hästar verkligen får ströva omkring och beta. Kuperade ängar som inte går att hantare med stora slåtteraggregat. Betesmarker där det finns sly som djuren tar hand om. Ängar översållade med enbuskar i alla storlekar, gamla stengärdsgårdar, ekar i jätteformat och dungar av björk eller sälg. Marker där det finns underbart doftande nattvioler. Jag vet att många djur i köttproduktion aldrig får komma ut. Det köttet vill inte jag äta. Det behöver jag inte heller. Idag finns det många möjligheter att få tag i lokalproducerat kött som är ekologiskt och kanske till och med KRAV-märkt. Det är till och med så att man kan åka ut till gårdarna och se hur djuren faktiskt har det. Tar man sig tid att leta lite hittar man snart en hel massa lokala uppfödare som säljer lådor med färdigstyckat kött från både lamm, nöt och gris. Det kostar mer och smakar mer och ger mer.

Jag har tänkt på ytterligare en sak.
Om jag ska sluta med kött helt måste jag ersätta det med något. Det räcker inte med morötter och grovt bröd. Som det ser ut i dag på vegomarknaden finns en uppsjö med produkter som ersätter djurkött eller sånt som kommer från djur exempelvis mjölk, ägg och honung. Det finns en hel del vegetabiliska substitut för mjölk, grädde och smör. Där har man i stället tillsatt kemiskt framställda ämnen för att i så stor utsträckning efterlikna den ursprungliga produkten. Det smakar precis som mjölk och det beter sig precis som vispgrädde, men innehållsförteckningen är avskräckande lång. Och det värsta tycker jag är sojaprodukterna som till och med heter likadant som djurprodukterna. Sojaräkor. Tänk att man så mycket strävar efter att produkterna ska smaka som djur utan att det är det. Och vari består miljötänket om man nu väljer att importera sojaprodukterna som i sig inte ens är ekologiska? Och som miljömedveten ska man ju helst välja naturmaterial där bland annat ull, siden och läder ingår. Men jag kanske ser tillbaka på det här om ett år och tycker att jag var naiv.

Att välja bort kött för mig innebär också att välja bort vissa miljöer. Som den ö mina föräldrar arrenderar. Sedan de började låta får beta där från vår till sen höst har miljön förändrats till något fantastiskt vackert. Det var fint innan också, men krävde mer skötsel. Nu är det fåren som tar hand om allt sly och håller de gamla ängarna öppna.

Nej, jag vill fortsätta äta kött. Men jag vill också vara mer noga med vad jag äter för kött. Nu har jag fem lamm, ett rådjur och en kvarts älg i frysen så det känns inte som om jag behöver köpa julskinka eller grytbitar av nöt. Dessutom är det ett ungt vildsvin på ingående. Det jag önskar nu är att kunna tillverka eget smörgåspålägg i form av rökt kött och olika korvar. Om du också vill gå över till vilt och ekologiskt/närproducerat kött är det möjligt. Du behöver inte göra som jag och stycka själv. Det finns som sagt flera gårdsleverantörer som säljer färdiga lådor med ekologsikt kött och betalar man lite extra kan jägaren stycka rådjuret åt dig.

Här kunde det kanske ha passat med en bild av ett rådjur som tittar in i kameran med stora sammetsbruna ögon med dina tulpaner hängande i mungipan, men jag hade ingen sådan bild. Nej, jag gillar verkligen djur och jag vet att vi människor har möjlighet att avstå från att äta kött. Men jag är inte villig att ta det steget för jag vet inte om det är åt rätt håll.

För några veckor sedan visste jag inte att det fanns något som hette polkabetor. När jag såg en bild på denna skapelse blev jag först förtjust, men sedan misstänksam. För så kunde väl inte en naturligt odlad grönsak se ut. Nä, det såg verkligen ut som något man försökt skapa för att få barn mer intresserade av grönt. Men, så läste jag att den funnits sedan 1800-talet. Varför har den inte funnits hemma hos mig då? Så mycket mildare än rödbetan och så mycket coolare. Läste ett tips om att skiva den tunt och servera med en vinegrett. Det kunde bli en snygg detalj i maten. Nu valde jag dock att prova betan rostad i ugn ihop med gulbetor, palsetrnacka, majrova, kålrot, morot, potatis och röd lök.

Som framgår av bilden är även gulbetan snyggt ringad. En klar fördel med dessa båda betor är att de inte färgar av sig på allting (skärbräda, kniv, händer och de andra rotfrukterna). Det tråkiga med polkabetan är att dess ringar nästan helt försvinner vid tillagning. Men den goda smaken framträder å andra sidan.

Rostade rotsaker är en höjdare! Just den här gången åt vi helstekt färsk sill (gott, men ack så mycket ben!) till.



Innan rostningen...

Allt salt är inte slut, men det godaste saltet har gått åt. Detta var blandningen med vitlök, persilja och nässlor. Jag känner starkt att jag måste göra mycket mer saltblandningar nästa sommar. Och fler sorter. Citronsalt står högt på önskelistan. Men, främst är det p&v-saltet (persilja&vitlök) som hägrar.

För många många år sedan ärvde jag svärmors gamla med silvertejp ihoplappade hushållsassistent. Den hade varit med och knådat degen till oräkneliga bullar och hålkakor och flera gånger hade den vandrat iväg och kastat sig ut över köksbänkskanten. Därav tejpandet. Men lika envist kämpande fortsatte den att knåda deg här hos mig. Ända tills spåret som drev degkrokarna runt hade rostat helt bort. Vi sökte då efter reservdelar men insåg snart att det blev nästan lika billigt/dyrt att köpa en helt ny maskin. Och den borde ju varit bättre än den gamla kan man med viss rätt tycka. Den var faktiskt ny och inte jättejättegammal. Den var sämre...
Det märkte vi när vi skulle mala räkor och ärtor (fiskmat) och drevet inne i maskinen plötsligt inte drev längre. Vi öppnade och kollade på drevet som var tillverkat i nylon. De flesta piggarna hade liksom plattats ut av att arbeta med det de skulle. Självklart skulle det reklameras. Vi fick den reparerad inom garantin.
När samma sak hände igen blev vi lite besvikna och jag fick nästan lite panik för jag hade verkligen blivit beroende av en autopilot för degknådande.

Vi kollade då på Blocket och Tradera om det möjligtvis gick att få tag i den gamla modellen som hade ett drev i metall. Och jodå, det fanns en hel del. Och det följde med en massa skoj. Köttkvarn, fruktpress och mixer. Vi köpte två till oss själva och en till en god vän. Detta är maskin jag varmt rekommenderar. Visst finns det speciella degmaskiner som kanske hanterar degblandandet något bättre, men här får man så mycket på en gång. Och jag har inte plats för hur många olika slags maskiner som helst. Sen är det väl ganska klimatsmart att ha en alttiallomaskin som dessutom är begagnad. Nedan visas en något nyare modell, men jag har också i mina gömmor en riktigt gammal fin trotjänare som får rycka in när den här inte pallar trycket.



Med degbunken på



Med kvarnen monterad

I går hade jag privilegiet att närvara då en man från Kenya berättade sin livshistoria. Jag ska försöka återberätta så som jag uppfattade. Han pratade engelska med ganska kraftig brytning. Wilson heter han.

Wilson föddes i en mycket fattig del av Kenya. Våld och svält var en del av vardagen och det planerades aldrig för någon morgondag eftersom det verkade meningslöst. Wilson berättade att han som liten pojk ställdes inför två val; dö långsamt av svält eller dö snabbt av polisernas kulor. Han valde det senare liksom ett flertal andra pojkar och unga män. De drog runt i byn och rånade andra, ibland mycket brutalt. Flera av hans "kollegor" blev skjutna av polisen eller mördade av andra. Detta var ett vanligt svenssonliv så att säga. Ett liv som jag förmodligen aldrig helt kommer att förstå vidden av.

En dag bad en av Wilsons vänner honom att följa med på ett möte. Det var några typer som kallade sig Jamii Bora och sa att det fanns ett annat sätt att tjäna pengar. Han gick dit, men förstod inte så mycket av vad de pratade om. Det handlade mycket om framtiden, morgondagen, senare.
Han såg också kvinnor gå in i ett hus för att ett par månader senare starta sina egna små "business". Han såg detta hända flera gånger och räknade snart ut att de fick pengar där inne i huset och det ville han också få. Han gick in i huset och sa att han ville ha pengar. De frågade då hur mycket pengar han hade och svaret blev inga. De sa till honom att han skulle gå ut och tjäna ihop en viss summa och sen komma tillbaka för då skulle han få låna det dubbla. Men, pengarna fick inte vara stulna! Och Wilson gick iväg och hittade ett riktigt slitjobb med dåligt betalt. Efter ett helt år hade han lyckats spara ihop summan de sagt. Motsvarande 5 svenska kronor. Banken lånade då ut det dubbla åt honom. Han gick hem till sin mamma och bad henne bestämma vad pengarna skulle användas till. Hon bestämde att de skulle starta en liten grönsaksaffär. Ett år hade de på sig att betala tillbaka pengarna. Affären gick bra och de kunde betala tillbaka mycket snabbare och hade dessutom fått ihop så mycket pengar så att de kunde ta ett nytt lån och därmed utöka affären med frukt. Till slut var de så förmögna att mamman fick ta över butiken själv och Wilson köpte upp ett lager begagnade kläder och startade en secondhandbutik. Idag har han sju anställda. Alla dessa sju är handplockade av honom. Pojkar och unga män som stal eller tiggde.
 
Wilson ska snart få flytta in i Jamii Boras lilla stad Kaputiei med 2000 hus, skola och sjukhus. Denna stad har medlemmarna i Jamii Bora byggt själva, de har alltså varit anställda och fått lön och omfattats av ett socialt skyddsnät. Varje hus har två sovrum, ett vardagsrum, kök, badrum och toalett med rinnande vatten. Bäst av allt är att husen är helt gjorda av tegel och har plåttak. De kan inte eldas upp om det skulle bli kravaller igen som det var 2007 efter valet. Alla har en egen trädgård också.

Alla sagor kan givetvis inte sluta lika vackert som den som Wilson medverkar i. På många håll i världen finns det stora hajar som lurar in utblottade människor i mikrokrediter. Ibland kan det vara ett lån som skall betalas tillbaka med det dubbla redan nästa dag och för väldigt många planeras det inte för så lång tid så det verkar inte så farligt. Och det finns stora aktörer som gärna ger sig in i mikrofinansvärlden för att suga åt sig det göttaste som subvensionerade räntor och liknande på bekostnad av de allra fattigaste. Mikrokrediter har lett till många självmord de senaste åren. Det finns gott om oseriösa mikrobanker.

Jag har funderat en hel del på vad jag stödjer med mina sparpengar (pensionspengar huvudsakligen). Kan jag stå för det jag indirekt satsar på? Troligtvis inte. Och de etiska fonder jag har en del pengar i kommer att lämna mig utfattig om trenden håller i sig. Jag vill ju inte gärna att mina framtida pensionsmedel skall vara slut den dag det är meningen att jag ska få börja använda dem. Mirkofinans låter skönt för mina öron. Här kan jag alltså rent konkret satsa pengar på att andra människor skall kunna skaffa sig ett drägligt liv.

Varning!
Nu kommer jag att göra reklam. Men det beror mest på att jag själv inte kan riktigt redogöra för allt som rör seriösa mikrobanker. Nu är det upp till dig att göra din tolkning.

www.mikrofinanshuset.se

www.jamiibora.se

Wilson kommer alltid att beröra mig med sin historia. Han stod på scenen och var så oerhört stolt över sin kostym. Han sa - "Today people refer us as people, they didn´t do that before".

Jag är så nöjd!
Nu har jag inte ätit choklad på två månader. Utom en gång då jag fick hjärnsläpp och åt lite vaniljglass med krossad choklad i. Det gick rätt bra. Sen har det faktiskt gått helt över förväntan. Jag kan prata om choklad och se choklad utan att bli alldeles darrig i benen och börja dregla. Jag kan tänka att choklad är gott, men det finns så mycket som är godare. Helt hjärntvättad. Hoppas att det håller i sig.

Nu är jag tvungen att fokusera på något annat en stund.



Godare än choklad?

Jag fick i uppdrag av mina arbetskamrater att måla en uggla på en fågelholk. Denna skulle ges bort i present till en på jobbet. Hon fyllde nämligen år. Anledningen till att det skulle vara en uggla var för att hon uttalar det så skoj. Det blir Üggla när hon säger det. Klart jag ställde upp. Tänkte att jag skulle göra en cartoonliknande uggla som hade en t-shirt med ett ü på. Men, när jag skulle börja blev jag så sugen på att göra en riktig uggla i naturlig storlek. En som kunde tänkas få plats i en starholk som det var. En pärluggla skulle nog kunna få för sig att prova en sån holk. En pärluggla fick det bli.



Hur många fåglar kommer vilja prova holken? He, he, he!

Vanligtvis tecknar jag bara. Har provat akvarell med panik som resultat. Har provat olja med utslag som resultat. Har provat torrpastell med dammigt resultat. Har provat akryl, men aldrig blivit nöjd med resultatet. Fast eftersom jag bara målat på duk eller kartong innan kanske det kunde vara värt att prova på rent trä. Och det var så roligt så kul! Ville genast måla mer! Kollade priser på tunna obehandlade bänkskivor, men kunde konstatera att de stavlimmade skärbrädorna vi köpt på IKEA med samma tjocklek och trä kostade halva pris. Röda äpple! Klart vi tog chansen att få åka till konsumtionstemplet. Dör man om man inte får konsummera? 5 skärbrädor fick följa med hem, de var ju så söta.

Men, när jag förde penseln mot den första skärbrädan sög den upp all min färg. Det hade inte jag tänkt att den skulle göra. Jag hade nämligen tänkt att den skulle göra som holken. Låta färgen få dras ut lite grann. Men jag lyssnade på fyra skivor och målade envist vidare samtidigt. Och hela tiden bråkade vi om vem som skulle bestämma om färgen. Jag tyckte att jag skulle det, men skärbrädan sörplade upp min färg om och om igen. Det var riktigt upplivande med denna utmaning! Nästa skärbräda har jag dock bestrukit i dag i förebyggande med en matt lack. För jag tror att min högerhand skall vissna och ramla av om jag fortsätter bråka på det viset alltför regelbundet.



Än är inte kampen över, sketna skärbräda!

Snacka om i-landsproblem! Faktiskt ganska pinsamt att ens nämna, men jag känner att jag måste. Jag fyllde år för ett litet tag sedan och firade som brukligt ihop med min bananbror (se tidigare inlägg). Det var ett av de mer fantastiska kalas jag varit på! Vi hade hyrt ett av Sveriges Naturum och hade glädjen att få vara där helt själva, det vill säga 18 släktingar och en guide, helt utan andra turister. Helt fantastisk miljö! Underbar utsikt och så perfekt inomhus! Alla barn hade möjlighet att springa, leka, pussla, klättra, mysa framför brasan eller studera kryp i mikroskop. Och vi vuxna hade möjlighet att göra det också om vi ville, eller bara sitta och prata i smågrupper helt avslappnat. Jo, vi åt lite också, men det var inte det viktiga liksom.



En utsikt som gör mig lycklig!

Jag fick ett underbart syskrin som varit mormor och morfars och även på sista tiden min mammas. Äntligen skall jag få flytta alla sygrejer från sina glasslådor (ta till vara...) och få lite ordning på det också. Jag fick också en superduperskön badhandduk i ekologsik bomull och skivan Wermland med Detektivbyrån. Har ni inte den så köp den eller önska er den, det är en order! Dragspel, xylofon och klockspel, upphottat och alldeles så rätt.



Syskrinet jag velat ha i hela mitt liv! (= sant)

Och nu till problemet som inte är ett riktigt problem, men ändå lite besvärligt.
I present fick jag också en enorm korg fylld med frukt, ost och vin. Jag gillar frukt, ost och vin. Jag gillar det väldigt mycket! Jag gillar det så mycket så det är inte klokt, typ. Dock; både frukt och ost bör ätas upp inom en ganska begränsad framtid. Visst, vi hade kunnat bjuda hem en massa folk som hjälpte oss att äta rent i korgen, men vi hade en del annat inplanerat. Så nu gällde det att tänka om.

Dels blev det en del rester över från kalaset, sallad, nötter, frukt, bröd och kyckling och dels hade vi ju en korg med härligheter. Dagen efter kalaset åt vi sallad, nötter, frukt, bröd och kyckling och dagen efter det hamnade sallad, nötter, frukt, bröd och kyckling i lunchlådorna till jobbet. Och en av kvällarna åt vi varma mackor med de baguetter vi haft på kalaset som grund. På dessa tog vi lite av det vi nu hade i kylen. Tacoköttfärssås, majs, rödlök och vällagrad ost på någon, bireost och curry på en annan och bananer skinka och vindruvor på ytterligare en. Ja, vindruvor. Varför inte? Provat? På nyårsafton, nu sist, bjöds vi på vinsås med vindruvor i och det var väldigt mumsigt. Varma mackor med vindruvor på var också väldigt mumsigt.



Den som inte vågar prova är en fegis!

Alla physalisarna har vi ätit upp liksom vindruvorna. Pomelon har vi gjort åt och sharonfrukterna med. Hårdostarna var inget problem alls, på knäckebröd, på varma mackor eller på kex. Brieosten är slut och äppelvinet smakar jag på nu, kallt med is i ett fantastiskt själfullt glas som min morfars syster hade 6 stycken av och tyckte att jag kunde få om jag ville. Jag behövde verkligen inte eftersom de var så skeva och fulla med luftbubblor... Var sitter charmen i IKEA-glas? Dessa 6 glas med tillhörande skål är de mest levande hushållsföremål jag har. Och de funkar uppenbarligen med äppelvin. De funkar med flädersaft också. Jag tror man kan dricka vad som helst i dem och att det kommer att kännas rätt. Kanske inte kaffe förresten. Äh, nu kom jag på en massa saker som förmodligen inte passar så bra. Men, det är väl bara att tänka om som vanligt. Jag har appropå det ätit banachips och ansträngt mig för att tycka om det. Ganska bra gick det. Och inte ätit choklad på två veckor!!! Det kan nog bli människa av mig med så småningom.



Så här ska ett glas se ut!

Var var jag? Jo, just det! I Kylen finns nu en blåmögelost, en getost och några passionsfrukter kvar. Och i min lilla familj är det bara jag som äter goda ostar. Jag har nu börjat med mögelosten. Till mitt fruktbröd passade det som om de var tillverkade för varandra. Men, vad ska göra med getosten? Jag vet inget om getost! Jo, att det är gott, men sen då... Ska jag smula den över pastan, ska jag ha tärningar i salladen, ska jag blanda små bitar i lammfärsbiffar, eller skall jag skölja ner den med ett glas vatten? Jag antar att jag får göra vissa efterforskningar. Som slutsummering av detta inlägg kan jag säga att det blev mycket svårare att ta till vara när jag inte själv valt alla saker som kunde komma att bli rester. Hela mönstret bröts. Ha, jag har skaffat mig ett nytt mönster! Det var ju det jag ville komma ifrån. Typiskt! Jag verkar inte ha någon som helst kontroll på mig själv. Rätt spännande...

Så här dåligt går det med mitt mål att inte äta choklad mer.



Hoppas att det är värt det!

Jag har alltid varit förtjust i gamla saker. Ibland också skräckblandat förtjust. Förmodligen sitter det i sedan något tidigt besök i livrustkammaren i Stockholm. Fantastiska kläder, smycken och vagnar blandat med uppstoppade hästar och dockor i naturlig storlek. Fast jag varit där flera gånger sedan den första, ryser jag fortfarande när jag tänker på det.
Kanske beror rysningarna och fascinationen också på att jag känner av historiens vingslag. Gamla saker har varit med om så mycket.

Även om vårt hem är övervägande IKEA-baserat försöker vi ändå bevara det gamla.

I köket står en buffé som vi fått för tio-tolv år sedan. Den sväljer hur mycket prylar som helst och har en förträfflig form. När vi byggde om vårt kök målade vi om buffén i samma nyans som tapeterna och bytte ut knopparna. Över buffén satte vi upp en hylla som min pappa gjort av egenfälld och egenhyvlad björk. Konsollerna målades med samma färg som buffén. Det blev alldeles helt över förväntan bra.



Björk är ett återkommande tema i huset

I hallen hänger en spegel som egentligen är ett gammal fönster som vi fått från hemlig ort. Spegelglasen kommer från secondhand och även en del från våra egna gömmor. Fönstret målades i samma nyans som tapeten.
Att använda samma färgnyans på många olika detaljer tycker vi är skönt för själen.



Inte bara snygg, svår att spegla sig i också

En gammal sak till får plats här. Min bananbror (se tidigare inlägg) har gjort följande konstföremål. Det består av en ände från timmer som blev över när mina föräldrar skulle återuppbygga ett gammalt kokhus. Samt ett halvt äpple. Genialt! Vi har haft skulpturen ungefär lika länge som buffén och äpplet blir bara snyggare och snyggare. Tack brorsan!



Pågående konst