Etiska placeringar
I går hade jag privilegiet att närvara då en man från Kenya berättade sin livshistoria. Jag ska försöka återberätta så som jag uppfattade. Han pratade engelska med ganska kraftig brytning. Wilson heter han.
Wilson föddes i en mycket fattig del av Kenya. Våld och svält var en del av vardagen och det planerades aldrig för någon morgondag eftersom det verkade meningslöst. Wilson berättade att han som liten pojk ställdes inför två val; dö långsamt av svält eller dö snabbt av polisernas kulor. Han valde det senare liksom ett flertal andra pojkar och unga män. De drog runt i byn och rånade andra, ibland mycket brutalt. Flera av hans "kollegor" blev skjutna av polisen eller mördade av andra. Detta var ett vanligt svenssonliv så att säga. Ett liv som jag förmodligen aldrig helt kommer att förstå vidden av.
En dag bad en av Wilsons vänner honom att följa med på ett möte. Det var några typer som kallade sig Jamii Bora och sa att det fanns ett annat sätt att tjäna pengar. Han gick dit, men förstod inte så mycket av vad de pratade om. Det handlade mycket om framtiden, morgondagen, senare.
Han såg också kvinnor gå in i ett hus för att ett par månader senare starta sina egna små "business". Han såg detta hända flera gånger och räknade snart ut att de fick pengar där inne i huset och det ville han också få. Han gick in i huset och sa att han ville ha pengar. De frågade då hur mycket pengar han hade och svaret blev inga. De sa till honom att han skulle gå ut och tjäna ihop en viss summa och sen komma tillbaka för då skulle han få låna det dubbla. Men, pengarna fick inte vara stulna! Och Wilson gick iväg och hittade ett riktigt slitjobb med dåligt betalt. Efter ett helt år hade han lyckats spara ihop summan de sagt. Motsvarande 5 svenska kronor. Banken lånade då ut det dubbla åt honom. Han gick hem till sin mamma och bad henne bestämma vad pengarna skulle användas till. Hon bestämde att de skulle starta en liten grönsaksaffär. Ett år hade de på sig att betala tillbaka pengarna. Affären gick bra och de kunde betala tillbaka mycket snabbare och hade dessutom fått ihop så mycket pengar så att de kunde ta ett nytt lån och därmed utöka affären med frukt. Till slut var de så förmögna att mamman fick ta över butiken själv och Wilson köpte upp ett lager begagnade kläder och startade en secondhandbutik. Idag har han sju anställda. Alla dessa sju är handplockade av honom. Pojkar och unga män som stal eller tiggde.
Wilson ska snart få flytta in i Jamii Boras lilla stad Kaputiei med 2000 hus, skola och sjukhus. Denna stad har medlemmarna i Jamii Bora byggt själva, de har alltså varit anställda och fått lön och omfattats av ett socialt skyddsnät. Varje hus har två sovrum, ett vardagsrum, kök, badrum och toalett med rinnande vatten. Bäst av allt är att husen är helt gjorda av tegel och har plåttak. De kan inte eldas upp om det skulle bli kravaller igen som det var 2007 efter valet. Alla har en egen trädgård också.
Alla sagor kan givetvis inte sluta lika vackert som den som Wilson medverkar i. På många håll i världen finns det stora hajar som lurar in utblottade människor i mikrokrediter. Ibland kan det vara ett lån som skall betalas tillbaka med det dubbla redan nästa dag och för väldigt många planeras det inte för så lång tid så det verkar inte så farligt. Och det finns stora aktörer som gärna ger sig in i mikrofinansvärlden för att suga åt sig det göttaste som subvensionerade räntor och liknande på bekostnad av de allra fattigaste. Mikrokrediter har lett till många självmord de senaste åren. Det finns gott om oseriösa mikrobanker.
Jag har funderat en hel del på vad jag stödjer med mina sparpengar (pensionspengar huvudsakligen). Kan jag stå för det jag indirekt satsar på? Troligtvis inte. Och de etiska fonder jag har en del pengar i kommer att lämna mig utfattig om trenden håller i sig. Jag vill ju inte gärna att mina framtida pensionsmedel skall vara slut den dag det är meningen att jag ska få börja använda dem. Mirkofinans låter skönt för mina öron. Här kan jag alltså rent konkret satsa pengar på att andra människor skall kunna skaffa sig ett drägligt liv.
Varning!
Nu kommer jag att göra reklam. Men det beror mest på att jag själv inte kan riktigt redogöra för allt som rör seriösa mikrobanker. Nu är det upp till dig att göra din tolkning.
www.mikrofinanshuset.se
www.jamiibora.se
Wilson kommer alltid att beröra mig med sin historia. Han stod på scenen och var så oerhört stolt över sin kostym. Han sa - "Today people refer us as people, they didn´t do that before".
Wilson föddes i en mycket fattig del av Kenya. Våld och svält var en del av vardagen och det planerades aldrig för någon morgondag eftersom det verkade meningslöst. Wilson berättade att han som liten pojk ställdes inför två val; dö långsamt av svält eller dö snabbt av polisernas kulor. Han valde det senare liksom ett flertal andra pojkar och unga män. De drog runt i byn och rånade andra, ibland mycket brutalt. Flera av hans "kollegor" blev skjutna av polisen eller mördade av andra. Detta var ett vanligt svenssonliv så att säga. Ett liv som jag förmodligen aldrig helt kommer att förstå vidden av.
En dag bad en av Wilsons vänner honom att följa med på ett möte. Det var några typer som kallade sig Jamii Bora och sa att det fanns ett annat sätt att tjäna pengar. Han gick dit, men förstod inte så mycket av vad de pratade om. Det handlade mycket om framtiden, morgondagen, senare.
Han såg också kvinnor gå in i ett hus för att ett par månader senare starta sina egna små "business". Han såg detta hända flera gånger och räknade snart ut att de fick pengar där inne i huset och det ville han också få. Han gick in i huset och sa att han ville ha pengar. De frågade då hur mycket pengar han hade och svaret blev inga. De sa till honom att han skulle gå ut och tjäna ihop en viss summa och sen komma tillbaka för då skulle han få låna det dubbla. Men, pengarna fick inte vara stulna! Och Wilson gick iväg och hittade ett riktigt slitjobb med dåligt betalt. Efter ett helt år hade han lyckats spara ihop summan de sagt. Motsvarande 5 svenska kronor. Banken lånade då ut det dubbla åt honom. Han gick hem till sin mamma och bad henne bestämma vad pengarna skulle användas till. Hon bestämde att de skulle starta en liten grönsaksaffär. Ett år hade de på sig att betala tillbaka pengarna. Affären gick bra och de kunde betala tillbaka mycket snabbare och hade dessutom fått ihop så mycket pengar så att de kunde ta ett nytt lån och därmed utöka affären med frukt. Till slut var de så förmögna att mamman fick ta över butiken själv och Wilson köpte upp ett lager begagnade kläder och startade en secondhandbutik. Idag har han sju anställda. Alla dessa sju är handplockade av honom. Pojkar och unga män som stal eller tiggde.
Wilson ska snart få flytta in i Jamii Boras lilla stad Kaputiei med 2000 hus, skola och sjukhus. Denna stad har medlemmarna i Jamii Bora byggt själva, de har alltså varit anställda och fått lön och omfattats av ett socialt skyddsnät. Varje hus har två sovrum, ett vardagsrum, kök, badrum och toalett med rinnande vatten. Bäst av allt är att husen är helt gjorda av tegel och har plåttak. De kan inte eldas upp om det skulle bli kravaller igen som det var 2007 efter valet. Alla har en egen trädgård också.
Alla sagor kan givetvis inte sluta lika vackert som den som Wilson medverkar i. På många håll i världen finns det stora hajar som lurar in utblottade människor i mikrokrediter. Ibland kan det vara ett lån som skall betalas tillbaka med det dubbla redan nästa dag och för väldigt många planeras det inte för så lång tid så det verkar inte så farligt. Och det finns stora aktörer som gärna ger sig in i mikrofinansvärlden för att suga åt sig det göttaste som subvensionerade räntor och liknande på bekostnad av de allra fattigaste. Mikrokrediter har lett till många självmord de senaste åren. Det finns gott om oseriösa mikrobanker.
Jag har funderat en hel del på vad jag stödjer med mina sparpengar (pensionspengar huvudsakligen). Kan jag stå för det jag indirekt satsar på? Troligtvis inte. Och de etiska fonder jag har en del pengar i kommer att lämna mig utfattig om trenden håller i sig. Jag vill ju inte gärna att mina framtida pensionsmedel skall vara slut den dag det är meningen att jag ska få börja använda dem. Mirkofinans låter skönt för mina öron. Här kan jag alltså rent konkret satsa pengar på att andra människor skall kunna skaffa sig ett drägligt liv.
Varning!
Nu kommer jag att göra reklam. Men det beror mest på att jag själv inte kan riktigt redogöra för allt som rör seriösa mikrobanker. Nu är det upp till dig att göra din tolkning.
www.mikrofinanshuset.se
www.jamiibora.se
Wilson kommer alltid att beröra mig med sin historia. Han stod på scenen och var så oerhört stolt över sin kostym. Han sa - "Today people refer us as people, they didn´t do that before".
Kommentarer
Trackback
