tatillvara

I ett tidigare inlägg testade jag att skvätta lite glögg i såsen, vilket visade sig vara en lyckträff. Jag skrev då att jag borde koka kött i glögg och nu har jag provat det.

Två fina rådjursstekar skar jag ner till grytbitar som jag brynte runt om med enbart salt och peppar som krydda. Sen kokade jag alltså köttet i starkvinsglögg (rött), säkert fem deciliter. Efterhand som glöggen kokade in tillsatte jag buljong och slutligen lite matlagningsgrädde. Rätt mycket morötter och en stor lök fick också koka med.

Och detta blev sagolikt gott!
Så gott så jag glömde ta ett aptitligt kort. Istället får ni se lite av rådjursgrytan samsas med rostade rotfrukter i en matlåda. Måste ju bara läska mina arbetskamrater i morgon...

Jag har lite alkoholfri vitvinsglögg i kylen. Funderar på vad jag kan ha den till.



Gryta med glögg kommer jag definitivt göra igen!

Oliverna var uppätna, men spadet var kvar. Och en massa god olivsmak. Det fick följa med som degvätska i dagens brödbak. I övrigt pudrade jag i lite vitlökspulver och några nävar solrosfrön. Och så klart min suris.

Det blev riktigt gott! Passar nog allra bäst med färskost eller, oh vad jag vill ha det, hemystad ost. Och rödlök och sallad och soltorkade tomater...

Och tänk spad från oliver med vitlök och örter. Måste prova!



Aldrig att jag häller ut olivspad igen!

I vår kommun får alla hushåll gröna och röda plastpåsar att sortera sopor i. Rött är brännbart och grönt är kompost. Sen får man använda vilken annan färg som helst till det som räknas till deponi, det vill säga det som inte går att ta tillvara på något sätt, men ändå inte är miljöfarligt. Keramik till exempel.

Det är egentligen inte så mycket som behöver hamna i deponi för det mesta går ju att sortera för återvinning. Vi brukar fylla bagaget nån gång i månaden med kassar fulla av pappersförpackningar, plastförpackningar, metallförpackningar, tidningar och glasburkar. Det känns så toppenkalasbra varje gång bilen är lastad! Men, när allt är sorterat i de stora behållarna och bagaget är tomt, känns det inte lika bra längre. Jag vill ha pant. På alltihop.

Tänk vad mycket tid jag lagt ner på det här sorterandet. Och vilken plats det tar. Och vad jobbigt det är att ta tag i det. Och företagen tjänar en massa pengar på att kunderna tar hand om deras förpackningsansvar. Och alla dom som tjänar pengar på att slippa producera nya förpackningar från grunden. Varför får inte jag något? Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. Kanske man skulle bilda opinion...

Fast jag har tänkt på det där.
Om alla sorterade sina sopor skulle världen se bra annorlunda ut. Om allt papper som gick att återvinna faktiskt återvanns skulle enorma skogsarealer sparas. Och om alla lämnade in sina batterier skulle en hel massa gifter fångas upp och inte släppas fria i naturen. Det finns så många exempel, men jag tror inte att de behövs. Jag får betalt när jag sorterar mina sopor. Jag tar tillvara det som vi redan stulit från naturen så vi inte behöver stjäla det igen. Och i vissa fall går det ju till och med att lämna tillbaka det.

Det handlar inte bara om framtiden, våra barnbarns barn som det brukar heta. Det handlar om NU. Hur vill vi att vår närmiljö skall se ut nu? Vad vill vi att jordgubbarna vi odlar skall innehålla nu? Vad vill vi hitta i sjön nu?



Det här, mina vänner, är det vi kallar Naturen.
Jag får det i betalning när jag sorterar sopor.

Så här dåligt går det med mitt mål att inte äta choklad mer.



Hoppas att det är värt det!

Idag skulle vi laga till rådjursfilé och servera med hasselbackspotatis, kantareller och sås. Alltså en maträtt som inte bestod av rester. Det gick bra ända tills jag skulle smaka av såsen. Då hällde jag i lite starkvinsglögg som blivit över och så fick det puttra en stund till. Jag tänkte att det skulle vara bäst om jag inte berättade något...

När vi skulle äta sa äldste sonen att han tyckte det luktade kanel någonstans vid matbordet. Ja, det är ju också en julkrydda, så det var inte helt tokigt gissat. Han kom fram till att det nog var apelsin det luktade egentligen. Alla åt och tyckte att såsen var väldigt god.

Det blev den faktiskt. Prova gärna det här. Jag antar att det funkar bra till annat än rådjursfilé. Förmodligen skulle det inte vara helt fel att göra en gryta med glögg i istället för vanligt vin. Det måste jag prova. Lovar att rapportera senare.



Vi höll på att få traditionell mat, men det gick över

Barnen får ibland önska en matsedel hemma. Då kommer pizza högt upp, bara slagen av grönsakssoppa (!), men rätt tidigt på listan kommer också köttfärslimpa. Och jag måste säga att det gör vi väldigt sällan för det finns ju redan en som är expert på det området i släkten. Barnens mormor. Vi har en expert på köttbullar också, barnens farmor, så det slipper vi också göra.

Men nu var det så att vi hade en massa underliga rester hemma som behövde gömmas på något sätt. Och vad är ett bättre gömställe än en köttfärslimpa? Några kokta rotfrukter, brunsås, lite köttbullar, vita och svarta bönor och lite creme bonjour kändes väl rätt acceptabelt. Men citronsåsen med dragon som vi haft till gös häromdagen... jo, den slank ner i smeten också. Och allra sist rådjursfärs, lök och kryddor.

Mamma, jag är ledsen, men det här var den godaste köttfärslimpa jag ätit. Citronsmaken fanns där som om den var gjord för köttfärslimpa.

Det blev en ganska stor köttfärslimpa så den hade gott och väl kunnat mätta tolv personer. Nu är vi bara fyra och trots att vi åt så vi höll på att spricka blev det en del över som räckte till matlådor.



Det perfekta gömstället: Köttfärslimpa (det som blev över från frosseriet)

Här trodde jag ett tag att jag gått för långt i mitt experimenterande, men resultatet blev kanon!

Vi hade återanvänt alla rester, med lätthet, utom en. Det var ett par deciliter jordnötssås. Att det blir lite jordnötssås över har hänt många gånger och det har alltid tagit emot att slänga den eftersom den är så god och känns lite extra festlig. Men, vi har aldrig lyckats återanvända den innan. Jordnötssås kan man inte ha till vad som helst (eller?).

Först var det äldste sonen som sa det och sedan sa min man det också, oberoende av varandra: -Prova att använda det i brödet nästa gång du bakar.
Då gjorde jag det.
Bröd med jordnötssmör har man ju hört talas om.

Det kändes helt ok att knåda en deg full med små jordnötsbitar, doftande kokosmjölk och med små röda strimmor av chili. Bara lite knasigt.

Och resultatet blev som sagt kanon.
Jag gjorde både platta runda brödkakor, som tekakor i storlek ungefär, och typ baguetter. Det smakar inte så mycket kokos, men ganska mycket jordnötter. Chilin trängde inte igenom alls, men den var inte så dominant i såsen heller.
Trots att jag använt nästan bara vetemjöl blev brödet väldigt matigt och mättande. Kanske luras kroppen att tro att den fått i sig en komplett måltid?

Kan tänka mig att ha en kycklingröra på brödet och sallad. Vår mataffär har en väldigt smaskig hemgjord kycklingröra.
Eller en baguette med knaprig bacon och sallad...



De platta jordnötsbrödkakorna

Det här är nog vår specialitet.
Efter många års analyserande av pizza på restauranger runt om i Sverige (och Italien en gång med) har vi kommit fram till att vi är bäst på att göra pizza. Vi har nu kommit fram till den bästa pizzadegen och den bästa tomatsåsen.

Precis som med varma mackor var vi förr insnöade på ett gammalt vanemönster. Pizzadeg, tomatsås, skinka, och ost överst. Kanske med ananas och oregano också för att förgylla lite extra.
Gott? Ja.
Kul? NEJ!

Rester är bra att ha på eller till pizza. Egentligen handlar det mest om att släppa loss lite och inte vara så fördomsfull. De flesta smörgåspålägg går att använda. Jag har aldrig provat marmelad så jag kan ju inte gärna döma ut det och eftersom man kan ha på sötsliskig ananas så borde det funka. Jag har förresten provat att strö ut lite saltlakrits på pizza innan den åker in i ugnen. DET var gott!
Fast det vanligaste är ändå de sista salami eller skinkskivorna, lite rådjusstek eller lammstek som blivit över, tråkiga ostar som förvandlats till skidbackar, fula bananer, de sista champinjonerna i påsen, lite kycklingkött, de sista oliverna, en bit Brieost med curry på...

Till pizzan kan man servera vanlig sallad, morotspinnar att dippa i kall sås, coleslaw, kapris, pesto, guaccamole, olika frukter, små saltgurkor, olika rostade nötter, Café de Paris-sås och en massa annat som man hittar hemma.

Det viktigaste: en riktigt god tomatsås och att osten skall strös på efter tomatsåsen, men innan resten av fyllningen.

En av våra höjdare: fyllning bestående av rådjursfilé, salami, kantareller, lök och kapris. Funderar på att göra det i kväll så jag kan lägga upp en bild här.



Ja, det blev rådjurspizza! Men vi hade ingen salami, så vi tog bacon i stället.

När vi flyttade hit 2003 hittade vi en trädgårdsprydnad halvt nergrävd i skogskanten. Det visade sig vara en uggla. Den var i riktigt bra skick förutom att själva toppen på huvudet var borta. Vi tvättade av den och försökte laga huvudet. Det gick inget vidare att laga den så den blev stående ute på altanen.

I somras hällde jag ut allt som samlats i den; spelkulor, lego, pinnar, en snusdosa och lite annat smått och gott och sen fyllde jag den med grus och jord. Så ställde jag den i stenpartiet. Slutligen planterade jag en mizunasalladsplanta högst upp. Det blev en mycket intressant frisyr. När salladen torkat bildades ett nytt slags hår i en läcker beige ton.

Nu står ugglan kvar i stenpartiet med en ny frilla.



Kortsnaggad och superblonderad

Jag har alltid varit förtjust i gamla saker. Ibland också skräckblandat förtjust. Förmodligen sitter det i sedan något tidigt besök i livrustkammaren i Stockholm. Fantastiska kläder, smycken och vagnar blandat med uppstoppade hästar och dockor i naturlig storlek. Fast jag varit där flera gånger sedan den första, ryser jag fortfarande när jag tänker på det.
Kanske beror rysningarna och fascinationen också på att jag känner av historiens vingslag. Gamla saker har varit med om så mycket.

Även om vårt hem är övervägande IKEA-baserat försöker vi ändå bevara det gamla.

I köket står en buffé som vi fått för tio-tolv år sedan. Den sväljer hur mycket prylar som helst och har en förträfflig form. När vi byggde om vårt kök målade vi om buffén i samma nyans som tapeterna och bytte ut knopparna. Över buffén satte vi upp en hylla som min pappa gjort av egenfälld och egenhyvlad björk. Konsollerna målades med samma färg som buffén. Det blev alldeles helt över förväntan bra.



Björk är ett återkommande tema i huset

I hallen hänger en spegel som egentligen är ett gammal fönster som vi fått från hemlig ort. Spegelglasen kommer från secondhand och även en del från våra egna gömmor. Fönstret målades i samma nyans som tapeten.
Att använda samma färgnyans på många olika detaljer tycker vi är skönt för själen.



Inte bara snygg, svår att spegla sig i också

En gammal sak till får plats här. Min bananbror (se tidigare inlägg) har gjort följande konstföremål. Det består av en ände från timmer som blev över när mina föräldrar skulle återuppbygga ett gammalt kokhus. Samt ett halvt äpple. Genialt! Vi har haft skulpturen ungefär lika länge som buffén och äpplet blir bara snyggare och snyggare. Tack brorsan!



Pågående konst

Vi äter ganska mycket frukt i familjen. Tyvärr är det inte ett jämnt flöde. Vissa veckor kan det gå åt enorma mängder frukt, som om det var basfödan. Andra veckor går vi omvägar för att slippa se frukten. Då skrynklar äpplena ihop sig och bananerna smyger rytande iväg på egna nattliga äventyr. Och sen åker allt i komposten.

Men, om vi gör torkade ringar av äpplena, äter alla upp dom.
Och om vi kör bananerna med O´boy och glass äter i alla fall barnen upp dom. Jag är jättefånig när det gäller bananer. Antingen ska dom vara nyskalade eller stekta. Allt annat i bananväg är en styggelse. Bananchips är så läbbigt. Bananmuffins går att äta, men jag vill inte. Jag pratade med en av mina bröder om detta. Hans enkla budskap till mig var då: Ändra dig.
Ja. Jo. Men. Vill jag det? Har jag något att välja på? Kanske inte...
Om jag nu bestämt mig för att ta tillvara på all mat så måste jag nog ändra mig. Min bror kanske menar att bananer är gott i alla former och att jag bara behöver fatta det. Och jag vill ju inte verka mindre bildad än han.

I vår trädgård har vi vita, svarta och röda vinbär, Mariahallon, jordgubbar, smultron, björnbär och vindruvor på friland. Nu har vi ett äppelträd också sedan i höstas.

Av björnbären och hallonen gör jag sylt. Av jordgubbarna brukar jag göra både saft och sylt. Av de svarta vinbären blir det gelé och av dom vita också. Dom röda skulle varit vita enligt lapparna på buskarna, men dom är goda att äta direkt från busken, så det gör inget. Nästan. Smultronen delar vi med hunden och grannarna.

När vindruvorna är mogna brukar även fläderbären vara mogna. Nu har vi ingen egen fläder, men har lyckan att känna två damer som har en jättefläder. Vi får plocka hur mycket vi vill! Och om vi inte kommer ihåg själva att det är dags så ringer dom och påminner oss, både om blommor och bär. Jag tror vi gjorde 30 liter flädersaftkoncentrat i somras och jag har fortfarande blommor i frysen. Och bären blandade vi med vindruvorna. Helt sagolikt god saft!!

Milkshake är en sån där perfekt tatillvarare. I den kan man slänga ner det sista av glassen som nästan ingen vill ha för att den frystes ner igen efter att ha smält ut i burken. Och sen går det ju att ha i nästan vilka bär som helst. Eller äpple och kanel. Åh, det är gott!

Och nu skall jag lära mig att tycka om banan på fler sätt.



Ta tillvara vad naturen kan ge

Doften av nybakt bröd. Helt obeskrivbar. För mig är det förknippat med barndomen. I mitt komihåg bakar alltid mamma bröd. Eller bullar. Eller kakor. Eller så lagar hon mat. Både mamma och pappa var bra på att ta tillvara. Pappa hade stora grönsaksland, så vi var nästan helt självförsörjande på potatis, morötter, lök, squash och diverse kålsorter. I trädgården fanns också många sorters äppelträd, vinbärsbuskar, hallonsnår, jordgubbsplantor och rabarber. Vi plockade stora mängder lingon och blåbär. Mina bröder fiskade gädda och abborre och så hade vi får som fick lamm varje år. Tänk att jag fick växa upp så. Under plaståldern när allt gick att köpa. Mina föräldrar behövde inte odla något själva, men ändå gjorde dom det. Tack mamma och pappa för det!

När jag var liten fick jag hjälpa mamma att knåda degen. Hon sa alltid att den degen som jag knådat blev bättre än hennes, för jag kunde knåda så länge. Då blev jag varm inombords och kände att det här var jag bra på.
Mina första egna brödförsök var inte uppbyggliga. Värmen i magen svalnade och lusten att baka matbröd minskade. Däremot har jag alltid varit bra på att göra onyttiga saker, så sockerkaka och kanelbullar fick bli min grej.

Att baka matbröd fick en ny innebörd när min äldsta son visade sig vara glutenintolerant och det enda som fanns att köpa uppförde sig som skumgummi och smakade bittermandel. Dom brödlimpor som jag bakade smakade i alla fall gott, men var hopplöst tråkiga i konsistensen. Det blev att experimentera. Efter ett år var det kul att baka glutenfritt. Det smakade riktigt gott och frallorna, som jag moget gått över till att baka, var snygga att se på och trevliga att äta av.
Och när jag väl kommit så långt var det en baggis att baka till oss andra. Men, det är så lätt att fastna i en rutin. Jäst, salt, honung, olja, vatten rågsikt, vetemjöl och kanske lite frön. Om och om igen.
Gott? Ja.
Kul? Nej.

Nej, det riktigt roliga började för något år sedan.
Vad gör man med överbliven grönsakssoppa? Jo, man använder den som degspad! Mixa eller mosa och blanda med den övriga degvätskan. Det gör inget alls om det syns lite morotsbitar i brödet, bara snyggt. Löken och morötterna och för all del kålrötterna ger brödet en sötma som funkar alldeles utmärkt. Och kryddorna från soppan kommer helt till sin rätt i brödet. Låter det suspekt? Men, det finns ju morotsbröd i handeln och lökbröd med. Och det indiska Naanbrödet är ofta kryddat med sånt som kunde finnas i just grönsakssoppa.
Den sista klicken matlagningsyoghurt i botten på burken får en ny mening i bröd, liksom sista skrapet med Creme Bonjour med vitlök och örter.
Sist när jag skulle baka mosade jag ner två kalla kokta potatisar med lite lökpulver och hade i degen. Barnen visste inget om det och när vi skulle äta sa någon av dom att det luktade Pringles (en sorts chips). Sen tyckte vi allihop att det smakade Pringles. Lite knasigt att äta chips till kvällsmat, men gott var det i alla fall.

När jag börjar sätta en deg har jag nästan aldrig någon plan för vad det skall bli för bröd. Allt är humörsberoende. Det kan sluta i det mest förekommande; typ källarfranska som bara skärs till sin form från uthälld deg på bakbordet, men det kan också bli tunnbröd, baguetter, limpor, stora runda bröd eller hålkakor. Och vad det blir för smak beror då på vad som finns hemma.



Deg i väntan på förändring

Nu har jag börjat med surdeg också. Jag har tänkt göra det så många gånger. Det sägs ju att det skall göra brödet saftigare, godare och mer hållbart. Men, jag har alltid hindrats av att det verkar så krångligt. Ha en deg stående som måste matas och kommas ihåg. Som om jag inte hade nog med saker att komma ihåg redan. Och tänk om det skulle bli fel på den, då sabbas ju hela brödet.

I alla fall så läste jag på lite om surdeg och bestämde mig för att starta en från grunden enligt recept. Jag skötte mig väldigt bra och matade min lilla surdeg på bestämda tider och med rätt sorts mjöl och den blev så fin så fin. Och luktade ganska surt. Det blev bra bröd av den också. Sen läste jag lite till om surdeg, om dess bakgrund och uppkomst.

Efter det bestämde jag mig för att släppa loss lite. Jag tog en bit av degen från ett brödbak, typ stor som två ägg, och la i en bunke med lock och ställde undan den på diskbänken. Det jäste upp rätt bra första dagen. Andra dagen hände ingenting. Tredje dagen hällde jag i lite mjöl, en deciliter kanske, och rörde om. Fjärde dagen behövde jag baka igen och tog då min surdeg som den var och blandade i bröddegen. Och när jag skulle baka ut brödet tog jag undan en bit deg igen och gjorde om proceduren.

Jag har kommit på att det går bra att glömma bort degen några dagar, den blir bara lite extra sur vilket gör brödet lite extra gott och luftigt. Nu står det alltid en liten suris på diskbänken och väntar på omtanke. Den tar egentligen ingen plats, men är så mycket i vägen att jag inte kan undgå att komma ihåg den.



Min lille suris får alltid plats

Hoppas att mina gäster kan äta brödet i fortsättningen också efter denna information om tillverkningsprocessen. Kommer fortfarande ihåg dom som med god aptit slängt i sig fralla efter fralla plötsligt såg mycket misstänksamma ut då de fick veta att det var grönsakssoppa i...

Jag tänkte framför allt att jag skulle blogga för att sätta lite press på mig själv. För om någon utomstående har möjlighet att läsa vad jag sagt att jag ska göra så kanske jag faktiskt tar tag i det.

Det är ju liksom ingen brist på ambitioner och högt satta mål. Bristen ligger lite mer i att jag fuskar. Ja, jag fuskar med mina egna mål som bara jag har möjlighet att kontrollera.
Exempel: Jag ska inte äta choklad för min mage åker på semester då. Jag måste inte äta choklad. Jag klarar mig bra utan choklad. Jag kommer att må mycket bättre om jag inte äter choklad. Många av mina besvär skulle upphöra om jag inte åt choklad. Jag sover inte så bra när jag sitter på toaletten, den är inte tillräckligt bekväm. Om jag slutade äta choklad skulle jag kunna sova hela natten i min säng. Den är bekväm.    MEN, jag äter choklad ändå. Ja, för choklad är SÅ GOTT!

Ett mål skulle då kunna vara att ta tillvara möjligheten att ha en lugn mage och få sova i sängen. Det låter som ett bra mål.

Ett annat mål som jag har nu är att inte slänga mat.
Det slängs tokmycket mat. Och ännu tokmyckigare av den maten är det inget fel på.
Jag måste nog få säga att vi här hemma är duktiga på att laga mat från grunden, med bra råvaror. Vi lagar däremot alltid för mycket. Då blir det små slattar i olika burkar som stuvas in i kylskåpet och när det inte får plats mer i kylen slängs det äldsta. Det är precis som om det sker någon slags avskrivning på produkterna när dom förpackas i små burkar. När det gått en vecka kan man med gott samvete slänga maten för då är den ju dålig.

Nu har jag bestämt mig för att det är slut på det. All mat skall gå att använda.  Mycket av den här bloggen kommer att handla om vad jag hittat på för något med det som blivit över.

Jag vet att det blev väldigt mycket bloggat i första inlägget. Och det är inte över än... För jag måste lägga till lite bakgrundshistoria känner jag.
Min make och jag har varit noga med att lägga ut trådar till folk under en lång, lång tid. Trådar som kanske kunde leda till en annorlunda mathålning. Nu har vi kommit ganska långt. Vi har tillgång till Gös, som är en fantastiskt god fisk, Lammkött, som jag varit så bortskämd med under hela uppväxten, Rådjur, klart underskattat vilt som behöver lyftas och ägg från en lokal producent med frigående hönor. Dessutom är vi ena hejare på att plocka kantareller, både gula och trattisar. Och jag fullkomligt älskar att baka bröd.



Kantareller hösten 2008

Du vet väl att du ska börja med det här inlägget och sedan arbeta dig uppåt?

Om du suttit för länge vid datorn kan jag rekomendera att du besöker följande sida: www.slutet.se