Baka bröd
Doften av nybakt bröd. Helt obeskrivbar. För mig är det förknippat med barndomen. I mitt komihåg bakar alltid mamma bröd. Eller bullar. Eller kakor. Eller så lagar hon mat. Både mamma och pappa var bra på att ta tillvara. Pappa hade stora grönsaksland, så vi var nästan helt självförsörjande på potatis, morötter, lök, squash och diverse kålsorter. I trädgården fanns också många sorters äppelträd, vinbärsbuskar, hallonsnår, jordgubbsplantor och rabarber. Vi plockade stora mängder lingon och blåbär. Mina bröder fiskade gädda och abborre och så hade vi får som fick lamm varje år. Tänk att jag fick växa upp så. Under plaståldern när allt gick att köpa. Mina föräldrar behövde inte odla något själva, men ändå gjorde dom det. Tack mamma och pappa för det!
När jag var liten fick jag hjälpa mamma att knåda degen. Hon sa alltid att den degen som jag knådat blev bättre än hennes, för jag kunde knåda så länge. Då blev jag varm inombords och kände att det här var jag bra på.
Mina första egna brödförsök var inte uppbyggliga. Värmen i magen svalnade och lusten att baka matbröd minskade. Däremot har jag alltid varit bra på att göra onyttiga saker, så sockerkaka och kanelbullar fick bli min grej.
Att baka matbröd fick en ny innebörd när min äldsta son visade sig vara glutenintolerant och det enda som fanns att köpa uppförde sig som skumgummi och smakade bittermandel. Dom brödlimpor som jag bakade smakade i alla fall gott, men var hopplöst tråkiga i konsistensen. Det blev att experimentera. Efter ett år var det kul att baka glutenfritt. Det smakade riktigt gott och frallorna, som jag moget gått över till att baka, var snygga att se på och trevliga att äta av.
Och när jag väl kommit så långt var det en baggis att baka till oss andra. Men, det är så lätt att fastna i en rutin. Jäst, salt, honung, olja, vatten rågsikt, vetemjöl och kanske lite frön. Om och om igen.
Gott? Ja.
Kul? Nej.
Nej, det riktigt roliga började för något år sedan.
Vad gör man med överbliven grönsakssoppa? Jo, man använder den som degspad! Mixa eller mosa och blanda med den övriga degvätskan. Det gör inget alls om det syns lite morotsbitar i brödet, bara snyggt. Löken och morötterna och för all del kålrötterna ger brödet en sötma som funkar alldeles utmärkt. Och kryddorna från soppan kommer helt till sin rätt i brödet. Låter det suspekt? Men, det finns ju morotsbröd i handeln och lökbröd med. Och det indiska Naanbrödet är ofta kryddat med sånt som kunde finnas i just grönsakssoppa.
Den sista klicken matlagningsyoghurt i botten på burken får en ny mening i bröd, liksom sista skrapet med Creme Bonjour med vitlök och örter.
Sist när jag skulle baka mosade jag ner två kalla kokta potatisar med lite lökpulver och hade i degen. Barnen visste inget om det och när vi skulle äta sa någon av dom att det luktade Pringles (en sorts chips). Sen tyckte vi allihop att det smakade Pringles. Lite knasigt att äta chips till kvällsmat, men gott var det i alla fall.
När jag börjar sätta en deg har jag nästan aldrig någon plan för vad det skall bli för bröd. Allt är humörsberoende. Det kan sluta i det mest förekommande; typ källarfranska som bara skärs till sin form från uthälld deg på bakbordet, men det kan också bli tunnbröd, baguetter, limpor, stora runda bröd eller hålkakor. Och vad det blir för smak beror då på vad som finns hemma.
Deg i väntan på förändring
Nu har jag börjat med surdeg också. Jag har tänkt göra det så många gånger. Det sägs ju att det skall göra brödet saftigare, godare och mer hållbart. Men, jag har alltid hindrats av att det verkar så krångligt. Ha en deg stående som måste matas och kommas ihåg. Som om jag inte hade nog med saker att komma ihåg redan. Och tänk om det skulle bli fel på den, då sabbas ju hela brödet.
I alla fall så läste jag på lite om surdeg och bestämde mig för att starta en från grunden enligt recept. Jag skötte mig väldigt bra och matade min lilla surdeg på bestämda tider och med rätt sorts mjöl och den blev så fin så fin. Och luktade ganska surt. Det blev bra bröd av den också. Sen läste jag lite till om surdeg, om dess bakgrund och uppkomst.
Efter det bestämde jag mig för att släppa loss lite. Jag tog en bit av degen från ett brödbak, typ stor som två ägg, och la i en bunke med lock och ställde undan den på diskbänken. Det jäste upp rätt bra första dagen. Andra dagen hände ingenting. Tredje dagen hällde jag i lite mjöl, en deciliter kanske, och rörde om. Fjärde dagen behövde jag baka igen och tog då min surdeg som den var och blandade i bröddegen. Och när jag skulle baka ut brödet tog jag undan en bit deg igen och gjorde om proceduren.
Jag har kommit på att det går bra att glömma bort degen några dagar, den blir bara lite extra sur vilket gör brödet lite extra gott och luftigt. Nu står det alltid en liten suris på diskbänken och väntar på omtanke. Den tar egentligen ingen plats, men är så mycket i vägen att jag inte kan undgå att komma ihåg den.
Min lille suris får alltid plats
Hoppas att mina gäster kan äta brödet i fortsättningen också efter denna information om tillverkningsprocessen. Kommer fortfarande ihåg dom som med god aptit slängt i sig fralla efter fralla plötsligt såg mycket misstänksamma ut då de fick veta att det var grönsakssoppa i...
När jag var liten fick jag hjälpa mamma att knåda degen. Hon sa alltid att den degen som jag knådat blev bättre än hennes, för jag kunde knåda så länge. Då blev jag varm inombords och kände att det här var jag bra på.
Mina första egna brödförsök var inte uppbyggliga. Värmen i magen svalnade och lusten att baka matbröd minskade. Däremot har jag alltid varit bra på att göra onyttiga saker, så sockerkaka och kanelbullar fick bli min grej.
Att baka matbröd fick en ny innebörd när min äldsta son visade sig vara glutenintolerant och det enda som fanns att köpa uppförde sig som skumgummi och smakade bittermandel. Dom brödlimpor som jag bakade smakade i alla fall gott, men var hopplöst tråkiga i konsistensen. Det blev att experimentera. Efter ett år var det kul att baka glutenfritt. Det smakade riktigt gott och frallorna, som jag moget gått över till att baka, var snygga att se på och trevliga att äta av.
Och när jag väl kommit så långt var det en baggis att baka till oss andra. Men, det är så lätt att fastna i en rutin. Jäst, salt, honung, olja, vatten rågsikt, vetemjöl och kanske lite frön. Om och om igen.
Gott? Ja.
Kul? Nej.
Nej, det riktigt roliga började för något år sedan.
Vad gör man med överbliven grönsakssoppa? Jo, man använder den som degspad! Mixa eller mosa och blanda med den övriga degvätskan. Det gör inget alls om det syns lite morotsbitar i brödet, bara snyggt. Löken och morötterna och för all del kålrötterna ger brödet en sötma som funkar alldeles utmärkt. Och kryddorna från soppan kommer helt till sin rätt i brödet. Låter det suspekt? Men, det finns ju morotsbröd i handeln och lökbröd med. Och det indiska Naanbrödet är ofta kryddat med sånt som kunde finnas i just grönsakssoppa.
Den sista klicken matlagningsyoghurt i botten på burken får en ny mening i bröd, liksom sista skrapet med Creme Bonjour med vitlök och örter.
Sist när jag skulle baka mosade jag ner två kalla kokta potatisar med lite lökpulver och hade i degen. Barnen visste inget om det och när vi skulle äta sa någon av dom att det luktade Pringles (en sorts chips). Sen tyckte vi allihop att det smakade Pringles. Lite knasigt att äta chips till kvällsmat, men gott var det i alla fall.
När jag börjar sätta en deg har jag nästan aldrig någon plan för vad det skall bli för bröd. Allt är humörsberoende. Det kan sluta i det mest förekommande; typ källarfranska som bara skärs till sin form från uthälld deg på bakbordet, men det kan också bli tunnbröd, baguetter, limpor, stora runda bröd eller hålkakor. Och vad det blir för smak beror då på vad som finns hemma.
Deg i väntan på förändring
Nu har jag börjat med surdeg också. Jag har tänkt göra det så många gånger. Det sägs ju att det skall göra brödet saftigare, godare och mer hållbart. Men, jag har alltid hindrats av att det verkar så krångligt. Ha en deg stående som måste matas och kommas ihåg. Som om jag inte hade nog med saker att komma ihåg redan. Och tänk om det skulle bli fel på den, då sabbas ju hela brödet.
I alla fall så läste jag på lite om surdeg och bestämde mig för att starta en från grunden enligt recept. Jag skötte mig väldigt bra och matade min lilla surdeg på bestämda tider och med rätt sorts mjöl och den blev så fin så fin. Och luktade ganska surt. Det blev bra bröd av den också. Sen läste jag lite till om surdeg, om dess bakgrund och uppkomst.
Efter det bestämde jag mig för att släppa loss lite. Jag tog en bit av degen från ett brödbak, typ stor som två ägg, och la i en bunke med lock och ställde undan den på diskbänken. Det jäste upp rätt bra första dagen. Andra dagen hände ingenting. Tredje dagen hällde jag i lite mjöl, en deciliter kanske, och rörde om. Fjärde dagen behövde jag baka igen och tog då min surdeg som den var och blandade i bröddegen. Och när jag skulle baka ut brödet tog jag undan en bit deg igen och gjorde om proceduren.
Jag har kommit på att det går bra att glömma bort degen några dagar, den blir bara lite extra sur vilket gör brödet lite extra gott och luftigt. Nu står det alltid en liten suris på diskbänken och väntar på omtanke. Den tar egentligen ingen plats, men är så mycket i vägen att jag inte kan undgå att komma ihåg den.
Min lille suris får alltid plats
Hoppas att mina gäster kan äta brödet i fortsättningen också efter denna information om tillverkningsprocessen. Kommer fortfarande ihåg dom som med god aptit slängt i sig fralla efter fralla plötsligt såg mycket misstänksamma ut då de fick veta att det var grönsakssoppa i...
Kommentarer
Trackback
