tatillvara

Strimlat lammkött kokt med tomat, rödlök, vitlök, ingefära, chili och broccoli. Röd quinoa som tillbehör.
Sen blev det visst en coleslaw också, på morot, kinakål och cremefraiche med lite senap.
Och sist men inte minst, små vegetariska djur. Det var så att vi åt en mixad grönsakssoppa till lunch. Den innehöll gulbetor, majrova, kålrot, morot och äpple. Det som blev över blandade jag med ägg och majsmjöl till en tjock pannkakssmet. Sen gräddade jag små djur med hjälp av pepparkaksformar i stekpannan. På bilden här sitter en katt. De blev väldigt goda. Och söta i dubbel bemärkelse. Fundera på vad man skulle kunna servera till om själva plättarna var basen. Någon typ av chutney föreslog maken. Jag tänkte på groddar med lite sting i. Får se om de dyker upp igen i mitt liv. Då har jag förmodligen kommit på något.

 

Lamm, när det är som bäst

För några veckor sedan visste jag inte att det fanns något som hette polkabetor. När jag såg en bild på denna skapelse blev jag först förtjust, men sedan misstänksam. För så kunde väl inte en naturligt odlad grönsak se ut. Nä, det såg verkligen ut som något man försökt skapa för att få barn mer intresserade av grönt. Men, så läste jag att den funnits sedan 1800-talet. Varför har den inte funnits hemma hos mig då? Så mycket mildare än rödbetan och så mycket coolare. Läste ett tips om att skiva den tunt och servera med en vinegrett. Det kunde bli en snygg detalj i maten. Nu valde jag dock att prova betan rostad i ugn ihop med gulbetor, palsetrnacka, majrova, kålrot, morot, potatis och röd lök.

Som framgår av bilden är även gulbetan snyggt ringad. En klar fördel med dessa båda betor är att de inte färgar av sig på allting (skärbräda, kniv, händer och de andra rotfrukterna). Det tråkiga med polkabetan är att dess ringar nästan helt försvinner vid tillagning. Men den goda smaken framträder å andra sidan.

Rostade rotsaker är en höjdare! Just den här gången åt vi helstekt färsk sill (gott, men ack så mycket ben!) till.



Innan rostningen...

Jag känner att jag måste dela med mig av ett enkelt sätt att baka glutenfritt bröd.

Först: se till så att det glutenfria absolut inte kommer i kontakt med något gluten. Använd rengjorda redskap, bakplåtstäckta plåtar och rena bakdukar.

Normalt sett bakar jag alltid på en liter degvätska, men eftersom det bara är en i familjen som äter glutenfritt bakar jag i stället på en halv liter degvätska. Det är inte kul att äta samma sorts bröd hur länge som helst...

Recept:
• 1/2 paket jäst (eller mindre)
• 1 matsked honung
• 1 tesked salt
• 1/2 -1 deciliter fett i form av filmjölk, olja, yoghurt, mjölk, kesella kvarg eller nåt annat
• lite olika frön eller nötter, kanske lite lingonsylt eller varför inte rivet äpple eller riven morot eller finhackade oliver eller russin eller mixad grönskassoppa
• 5 deciliter vätska, förslagsvis vatten, ljummet om inte degen ska jäsa riktigt långsamt
• mjöl, till exempel glutenfri färdigmix, sojamjöl, majsmjöl, bovetemjöl, hirsmjöl eller annat glutenfritt.
Mjölet är det knepigaste att få till i rätt mängd. Jag mäter aldrig. Degen skall vara som havregrynsgröt i konsistensen när den är färdig. Kletig, men inte så att den flyter ut. Om du lägger en klick på bordet, ska det fortsätta att vara en klick. Om det blir en pöl är det för lite mjöl.

Låt sedan degen jäsa till minst dubbel storlek. 1 timma kanske. Jag brukar glömma bort att jag bakar och kan rätt var det är upptäcka att degen jäst väldigt mycket. Rör runt i degen så att den går tillbaka till ursprunglig form igen. Klicka sedan ut rejäla matskedsbitar på plåten. Lagom med 6 kletar per plåt.


Något så när lika stora kletar

Beströ dem gärna med något gott som solrosfrön, sesamfrön eller vallmofrön. Eller kanske boveteflingor. Mjöla fingrarna och försök försiktigt forma kletarna till bollar.


Nästan runda

Låt dem sedan jäsa under bakduk i en kvart eller så. Det beror ju lite på hur varmt det är i köket. Värm ugnen till 225 °C. Sätt in plåten ganska högt upp. Grädda tills frallorna fått fin färg. 15 minuter?
Låt svalna under bakduk.


Färdigt!

I kylen fanns överblivet basmatiris. Tinad voro sejen. I frysen gömde sig seafood coctail.

Jag är så traditionellt bunden vid vissa saker. Till exempel att man äter fiskpinnar med potatismos. Men nu låg riset där överblivet och oerhört påfrestande. Jag kunde inte gärna låtsas att jag glömt bort det, hur skulle det se ut? Och tänk om alla gjorde så. Lagade lite för mycket mat och sen bara slängde det. Fiskpinnar och ris. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Sejen skars i små trevliga bitar som panerades i ägg och curry- och chilikryddat majsmjöl. Riset blandades med en massa kul kryddor, soja, lite blandade groddar som blivit över och de små stackars bläckfiskarna som delat påse i frysen med räkor och musslor. Alla skaldjuren åkte med i pannan.

Jag har fler olater. Som att tycka att det nästan alltid behövs någon typ av sås till maten. Dressing, sweet chili, ketchup, brunsås och så vidare. Men, det fanns inget hemma som kunde tänkas passa ihop med fiskpinnar och skaldjursris. Tack och lov! För nu har jag fattat varför man har dressing, sweet chili, ketchup och brunsås. Antingen för att maten är för torr för att kroppen ska lyckas svälja eller för att maten inte smakar något vidare. Tänk om vi hade varit tvugna att besudla den här rätten med sweet chili (troligast), då hade vi helt missat alla de olika smakerna. Som var och en var fantastiska och tillsammans helt outstanding!

Men jag är ingen såsmotståndare. En riktigt vällagad sås kan verkligen förgylla en maträtt. Precis som att en sås kan ta över och dölja de olika smakerna som man förmodligen inte ville missa egentligen.



Särskilt kul var det med rädisgroddarna som överraskade gång på gång

Allt salt är inte slut, men det godaste saltet har gått åt. Detta var blandningen med vitlök, persilja och nässlor. Jag känner starkt att jag måste göra mycket mer saltblandningar nästa sommar. Och fler sorter. Citronsalt står högt på önskelistan. Men, främst är det p&v-saltet (persilja&vitlök) som hägrar.

Vi har i många år slängt ut trådar till vänner, släktingar, arbetskompisar och flyktigt bekanta att vi vill köpa viltkött. Vi har frågat om rådjur, älg och vildsvin och även lite försiktigt om skogsfågel och hare. Vi har hittills lyckats ganska bra med att få köpa rådjur, särskilt sedan vi meddelade att vi helst styckar själva. Och som sagt så har vi även lyckats få köpa frysrensningsälg vilket har varit en euforisk upplevelse. Det handlar då om årsgammalt fryst älgkött som är malt, nedskuret till grytbitar eller bevarat som hel stek.

I år blev det helt tokigt. Aldrig hade vi kunnat föreställa oss vad som skulle hända. Först fick vi köpa fantastiskt mycket älgkött från frysrensning, 3 kilo färs, en rejäl stek och 2 kilo grytbitar samt en del märgben. Så mycket älg hade vi aldrig sett innan. Jo, förresten men då satt pälsen kvar och de kunde fortfarande beta. Såna har vi sett många. Och även några som precis blivit påkörda. Men i ren köttform. Aldrig förr. I verkligheten, nej. I drömmar, ja. Och kanske på tv.

Några veckor senare ringde en annan vän vars son jagar en bra bit högre upp i landet där älgtätheten är väldigt mycket större. De skulle då köpa loss en halv älg, men kunde inte ta vara på allt utan undrade om vi ville ha en kvart. Ja, sa jag och fattade inte riktigt vad som hänt. Hela kvällen gick vi runt och undrade om det var sant och vad en kvarts älg kunde tänkas vara. Vi frågade inte vad det kostade. En sån här chans kände vi att vi nog aldrig skulle få igen. Det ekonomiska skulle säkert lösa sig. Så kom dagen då vi kulle få hem våran kvart. En dag då allt hopade sig till en massiv men underbar kollaps. Lillgrabben skulle på Halloweenparty långt ut i skogen klockan sex. Ett par mycket goda vänner och deras myspysiga ungar var på genomresa och beräknades komma runt klockan sex. Och, ja, älgen skulle också hämtas klockan sex. Allt gick fantastiskt bra! Och som en del i underhållningen gick vi alla ut och tittade på det enorma köttstycket som låg i bilen. När våra mycket kära vänner åkte hem bar vi in kvartälgen. Det var så tungt och otympligt så vi tappade den flera gånger på väg in. Klockan var då 22.30. Vi bestämde oss för att separera köttet från benen och sedan ta resten dagen efter. 00.30 började vi diska knivar och skärbrädor.

Dagen efter gjorde vi något kilo grytbitar och ett par kilo färs. Sedan skulle vi åka hem till mina föräldrar och äta lunch. De bor 13 mil härifrån. Vi tog med två kilo älg. Med oss från mamma och pappa hade vi ett färdigstyckat lamm som betat tillsammans med två kompisar på "deras" ö hela sommaren och hösten. Nästan som viltkött alltså. Väl hemma igen fortsatte köttandet. Lammet skulle packas och märkas upp och älgen skulle skäras i mindre bitar samt malas. Då ringde en av grannarna och undrade om vi ville ha ett rådjur.

Så här kan det faktiskt gå! Men det tog för oss många år innan det började släppa. Så mycket älg som det blev i år kommer vi förmodligen aldrig att få köpa igen. Men, vi hoppas på en och annan frysrensning hos en barmhärtig vän. Nu har vi provat årsgammalt och färskt älgkött och faktum är att det årsgamla fått mer karaktär och smakar ännu bättre. Det borde jag antagligen inte skriva, för då är det väl slut på vällagrat kött för vår del. Däremot känns det ganska säkert med rådjurstillgången. Men, det vågar jag knappt heller skriva för då blir det väl bara ett rådjur i år.

Jag var uppe i Stockholm för någon månad sedan och strosade runt i Saluhallen. Där fanns det gott om älg, rådjur, krokodil, kanin, struts och annat spännande. Här nere där jag bor finns det egentligen bara gris och nöt i köttdiskarna och en del lamm numera. Så för mig känns det som en högtidsstund när jag lyckas få tag i viltkött som jag dessutom får stycka själv.

Mycket vill ha mer, nu ska jag lägga lite extra krut på att få tag i vildsvin.



Detta blir första och förmodligen enda bilden på mig här på bloggen. Det är jag som håller i kniven.

För många många år sedan ärvde jag svärmors gamla med silvertejp ihoplappade hushållsassistent. Den hade varit med och knådat degen till oräkneliga bullar och hålkakor och flera gånger hade den vandrat iväg och kastat sig ut över köksbänkskanten. Därav tejpandet. Men lika envist kämpande fortsatte den att knåda deg här hos mig. Ända tills spåret som drev degkrokarna runt hade rostat helt bort. Vi sökte då efter reservdelar men insåg snart att det blev nästan lika billigt/dyrt att köpa en helt ny maskin. Och den borde ju varit bättre än den gamla kan man med viss rätt tycka. Den var faktiskt ny och inte jättejättegammal. Den var sämre...
Det märkte vi när vi skulle mala räkor och ärtor (fiskmat) och drevet inne i maskinen plötsligt inte drev längre. Vi öppnade och kollade på drevet som var tillverkat i nylon. De flesta piggarna hade liksom plattats ut av att arbeta med det de skulle. Självklart skulle det reklameras. Vi fick den reparerad inom garantin.
När samma sak hände igen blev vi lite besvikna och jag fick nästan lite panik för jag hade verkligen blivit beroende av en autopilot för degknådande.

Vi kollade då på Blocket och Tradera om det möjligtvis gick att få tag i den gamla modellen som hade ett drev i metall. Och jodå, det fanns en hel del. Och det följde med en massa skoj. Köttkvarn, fruktpress och mixer. Vi köpte två till oss själva och en till en god vän. Detta är maskin jag varmt rekommenderar. Visst finns det speciella degmaskiner som kanske hanterar degblandandet något bättre, men här får man så mycket på en gång. Och jag har inte plats för hur många olika slags maskiner som helst. Sen är det väl ganska klimatsmart att ha en alttiallomaskin som dessutom är begagnad. Nedan visas en något nyare modell, men jag har också i mina gömmor en riktigt gammal fin trotjänare som får rycka in när den här inte pallar trycket.



Med degbunken på



Med kvarnen monterad

Inte helt i linje med ta till varastilen, men en bit däråt i alla fall. Visst kan man använda kall kokt potatis som blivit över, men jag tycker mer om pytt gjord på råstekt potatis.
I just den här pytten är det kålrot, palsternacka, rotselleri, potatis, lök, överbliven rådjursstek och bacon. Bara en tatillvaring alltså. Men, det kanske är tillräckligt. Kanske börjar jag överdriva det här lite... Nej, inte direkt. Jag har tvärt om slarvat en massa på sista tiden. Jobbet har krävt mer av min tid och orken har trutit. Jag har inte bakat bröd på två veckor, bara en omgång scones och en mjuk pepparkaka. Jag har slängt mat. Ganska mycket. Till exempel scones och mjuk pepparkaka...
Tar det verkligen så mycket tid att ta till vara? Det kräver lite mer planering i och för sig. Fast det sparar ju också tid eftersom materialet finns hemma redan. Som den här pytten till exempel. Rotfrukterna fanns redan hemma och hade på sätt och vis blivit över även om de inte var tillagade och de hade blivit dåliga om jag inte använt dem. Är det då bara inspiration som fattas? Kanske. Kan man bestämma sig för att skärpa sig på den här punkten också? Tycker jag att det är rätt att låta mat ligga i kylen och bli så gammal att den måste slängas? Kan jag tillåta det att ske? Njae blir mitt raka svar.



Välsmakande rådjurspytt

Även innan vi började mala vår egen färs hade vi mycket nytta av följande fantastiska idé; platta ut färsen ordentligt innan du fryser ner den! 1 kg passar bra i en 5-liters plastpåse. Då finns det utrymme för en knut också så behövs inget gummiband eller någon påsklämma.

Vi har märkt att det är ganska många som inte känner till detta otroligt smarta och nu vill vi sprida vår mission över hela jor... euro... nord... Sveri... Smål... eh vänskapskretsen.

Skillnaden mellan att tina en enkilos klump med färs jämfört med en enkilos platta är enorm. Energimässigt är det absolut bäst att tina saker i kylskåp. En klump tar nästan 3 dygn medan en platta kan tina över natten. Och har man lite mer bråttom tinar en platta på några få timmar i rumstemperatur.

Vi packar nästan alltid ett kilo i varje påse. Det kan kanske tyckas vara mycket, men det finns en tanke med det också. När spisen ändå är varm är det lika bra att laga lite mer än vad som behövs just för stunden och sen göra matlådor. Eller om tycker du kanske till och med att det verkar lite är det ju bara att ta upp fler paket ur frysen för det förlorar lite av idén om man proppar hela påsen full med färs, då blir det ju en klump i alla fall.

Likadant kan man med fördel göra med grytbitar.

Och här måste jag tacka min underbare make för att han introducerade mig i detta praktikens mästerverk! Jag har ingen aning om vart han fått det ifrån. Kanske från logiskt tänkande.



Om man mal färsen själv vet man vad som är i den



Ett praktexemplar av platt paket direkt från frysen