tatillvara

Piffi allkrydda.
Grillkrydda.
Salladskrydda.
Buljongtärning.

I ovanstående brukar salt vara största ingrediensen, sen kommer smakförstärkare. Ett fantastiskt ord. Smakförstärkare. Det förstärker egentligen inte smaken på de andra grejerna i blandningen utan bidrar med sin alldeles egen smak. Det finns inget som smakar som mononatriumglutamat. Och de flesta tycker mycket om just den smaken. Men, av någon anledning är det förbjudet i barnmat. (Här borde det ringa en varningsklocka inne i huvudet)

Jag brukar faktiskt inte bry mig så väldans mycket om skräckbudskapen som media pumpar ut. Till exempel så fortsatte jag att knapra i mig knäckebröd trots larmrapporter om akrylamid. Och när många lämnade tillbaka kycklingkött till butikerna här hemma i rädsla för glasbitar handlade vi riktigt billigt. Det här med smakförstärkare i maten har däremot gjort mig lite trotsig. Jag vill bestämma vad maten ska smaka och det verkar ju lite vridet att likrikta alla smaker. Och om det är skadligt vill jag inte tvinga mina barn att äta det. Jag vill överhuvudtaget inte bidra till produktionen av det.

Det är lätt att blanda sina egna rena kryddor direkt i grytan eller på tallriken. Då behövs inget klumpförebyggande medel heller. Och det finns några buljongsorter som består av riktiga smaker från riktiga saker. Bland annat minst en KRAV-märkt.



Vitlök, chili, salt, curry (i och för sig en blandning av kryddor), svartpeppar och oregano

"Välj helst syrliga äpplen...". Då måste man ju tillsätta en massa socker. Jag har en massa kokböcker som jag bläddrar i och letar inspiration. Det är ytterst sällan jag följer ett recept slaviskt. Kanske är det för att jag tycker om att få bestämma själv. Ibland beror det förstås på att det saknas ingredienser. Men, oftast är det nog så att jag förkastar informationen och gör min egen version. I dag hade jag fyra stora äpplen som var i stort behov av omhändertagande. Långt ifrån syrliga. Så i stället för 6 deciliter socker räckte det gott med 1. Lite kanel slank ner i grytan också. Det blev ett härligt mos med mycket äppelsmak och en fin touch av kanel. Kanske blir den arla grötstunden lite roligare nu. Innan hade jag köpemos med besynnerligt innehåll.



Guld till gröten

Det blev en skvätt sås över i burken när skärgårdssillen var uppäten. Att äta såsen i "bare" är på tok för starkt och surt och salt och allt möjligt. Så jag blandade den med creme fraiche, cirka 1 del sillsås och 2 delar creme fraiche. Det blev en fantastisk smakupplevelse. En riktigt kanongod sås till fisk eller bakad potatis eller räksallad eller kanske äggmacka.


Såsen gick väldigt bra att "måla" med!

Många gånger har vi köpt sättpotatis (eller tiggt från min pappa). Är man lite avslappnad som jag kan det ganska ofta hända att sättpotatisen är slut i affärerna när det är dags att ta tag i det. Eller så finns det bara King Edvard kvar. Och vi tycker bäst om Asterix. Jag vet inte hur det är hos andra, men här hemma groddar sig potatisen hur fint som helst i papperspåsen. Tjocka fina groddar som strävar uppåt. Det syns ju på potatisen att den vill ner i jorden och föröka sig. Så varför hindra den?

Vi brukar få fina skördar på slarvgroddad potatis. Dessutom brukar det varje år komma upp potatis på andra ställen än där vi har satt. Potatis som övervintrat i nån liten håla i jorden i stället för att flyga söderut. Inte så värst kinkit (tjing-kitt) alltså.

Här är potatisarna som skall sättas i år. Experter skulle nog slita sitt hår och vicka på huvudet från sida till sida med tårarna sprutande över felaktiga groddar och hopplösa potatisar. Tur för oss att inte potatisarna förstår sig på sånt...



Nu skall de få vila svalt och ljus nån vecka till innan de får ut och roa sig



Asterix gör sig bra på bild



Jord med morgonfrost och morgonsol