tatillvara

Nu har vi plockat vårt äpple!
Vårt allra första egna äpple.
Givetvis delade vi det rättvist på fyra.
Det var så gott!



Solbelyst James Grieve (?)

Visste du att det går finfint att gömma saker i kycklingbiffar. Länge har jag misstänkt att de som producerar biffar, burgare och liknande gömmer saker som jag nog egentligen inte skulle vilja äta. En bra idé tycker jag. Eller, jag vet inte. Det beror ju på vad det är förstås. Men, i alla fall så gjorde jag precis likadant härom dagen. Jag gömde en hel burk med blandade bönor och kikärter i färsen. Innehållet i burken endast. Sedan stekte jag lite så där obekymrat visslande kycklingbiffar för att ingen skulle fatta misstankar. Och alla gick på det! Det uppskattades till och med av envisa bön- och kikärtsmotståndaren. Detta trots att jag berättade.



Kycklingbiffar, kantareller, hemodlade rostade rotsaker och kantarellpesto...

Ibland när jag tänker på världen, Sverige, Småland eller min absoluta närmiljö blir jag ledsen och rädd. Hjälper det att jag sorterar mina sopor och köper ekologiskt eller kommer jordklotet att spricka upp i ett enda stort miljöförstört kaos? Jag vet att jag tänkte så här för 20 år sedan också. Inte kunde väl jag vara så hemsk att jag satte barn till denna värld! Någonstans hade jag hört att det inte skulle finnas några orörda platser där luften fortfarande gick att andas när mina eventuella barn var tonåringar.
Nu är snart båda mina barn tonåringar.
Bakom vårt hus står skogen stolt och frisk, full med rådjur, harar, igelkottar, sorkar, blåmesar, nötväckor, flugsnappare, snokar, skalbaggar, spindlar, myror och en massa små kryp som jag aldrig kommer att hinna lära mig namnen på. Där inne växer också svamp i stora mängder, bland annat kantareller. Och detta är en mycket liten skog.

I dag har vi varit i två mycket stora skogar och jag kan meddela att de ser ut att må bra. Det hänger skägglav från granarna, lingonen har mognat och det finns fortfarande blåbär kvar. Solen lyser in mellan träden och fåglarna sjunger. Det hoppar grodor överallt, små och stora. Fjärilarna kör slalom mellan stammarna och myrorna underminerar marken med sina enorma samhällen. En skogshöna av något slag tar sig över vägen och gröngölingen guppseglar sig fram. En störtskur i solljuset överraskar och vattnet som sköljer ner över oss smakar gott. Med oss hem hade vi 12 liter kantareller blandade med tusenfotingar, sniglar, spindlar, myror och kryp jag inte visste fanns.

Jag vill lära mina barn att vara rädda om vår jord och alla som ser den som sitt hem. Jag vill inte att de ska leva med ångest för att allt ska gå åt pipsvängen. Jag vill att de ska känna sig stolta över det de kan göra för miljön och att de ska känna att det är lönt att kämpa!



Kantareller och kompani i en rotvälta



Ett magnifikt exemplar



Sileshår, en köttätande ört



Grön bärfis på mogna rönnbär


Och så avslutningsvis en glimt från kvällsmaten.



Välstekta kantareller, Vrigstad hemost och egentillverkat persilje- och vitlökssalt

Jag köpte en bok som handlar om glass och godis från 50-talet till 80-talet. En fantastisk noslagitripp! Äldste sonen kidnappade den och har haft den som kvällslektyr. I slutet av boken finns lite godisrecept och detta fastnade han för. Idag har han, med visst stöd från mig, tillverkat gräddbollar. Det var en utmaning och kul hade vi. Att spritsa ut skummet till höga toppar var lika lätt som att vika flygplan av en filt. De som blev något så när vettiga i formen förändrades helt när de skulle täckas av choklad. En av gräddbollarna heter Monstret.

Vi har skrattat så mycket tillsammans i kväll! En äkta tatillvara med andra ord...



Ett väldigt lyckat exemplar

Jag fick sparrispotatis av svärmor. Hälften gjorde vi långklyftpotatis av och hälften kokades. De sistnämnda skulle ha blivit potatissallad till den syskongrillfest som passerade i helgen. Men det bidde inte riktigt så.

Jobb i morgon, ja, jobb hela veckan och då måste man ha mat i låda. Ett tag tänkte vi att vi skulle göra pytt på potatisen, kantareller och lite rökt bog, men så blev vi mer sugna på att göra något som påminde om gratäng eller lasagne eller så. Och då passade det bra med en fuskmoussaka. Jag gjorde en köttfärssås medan maken skivade potatisen och stekte lökringar. Sedan varvade han allt och rev en övergiven ost som strössel på toppen.

Ha, att vi inte tänkt på det innan! Att använda redan färdigkokt potatis i gratäng. Genialt egentligen. Det kan ju inte misslyckas. Allt var tillagat och det enda som behövde göras var att gratinera osten och sen klart!
Ser extra mycket fram emot att äta detta eftersom skalet är kvar på potatisen och det tycker jag är så gott. Och så vet jag att den är hemodlad.

Tror nog att jag måste sätta lite sparrispäror nästa vår...



Inte GI direkt, men mycket roligare