Rapport från skogen
Ibland när jag tänker på världen, Sverige, Småland eller min absoluta närmiljö blir jag ledsen och rädd. Hjälper det att jag sorterar mina sopor och köper ekologiskt eller kommer jordklotet att spricka upp i ett enda stort miljöförstört kaos? Jag vet att jag tänkte så här för 20 år sedan också. Inte kunde väl jag vara så hemsk att jag satte barn till denna värld! Någonstans hade jag hört att det inte skulle finnas några orörda platser där luften fortfarande gick att andas när mina eventuella barn var tonåringar.
Nu är snart båda mina barn tonåringar.
Bakom vårt hus står skogen stolt och frisk, full med rådjur, harar, igelkottar, sorkar, blåmesar, nötväckor, flugsnappare, snokar, skalbaggar, spindlar, myror och en massa små kryp som jag aldrig kommer att hinna lära mig namnen på. Där inne växer också svamp i stora mängder, bland annat kantareller. Och detta är en mycket liten skog.
I dag har vi varit i två mycket stora skogar och jag kan meddela att de ser ut att må bra. Det hänger skägglav från granarna, lingonen har mognat och det finns fortfarande blåbär kvar. Solen lyser in mellan träden och fåglarna sjunger. Det hoppar grodor överallt, små och stora. Fjärilarna kör slalom mellan stammarna och myrorna underminerar marken med sina enorma samhällen. En skogshöna av något slag tar sig över vägen och gröngölingen guppseglar sig fram. En störtskur i solljuset överraskar och vattnet som sköljer ner över oss smakar gott. Med oss hem hade vi 12 liter kantareller blandade med tusenfotingar, sniglar, spindlar, myror och kryp jag inte visste fanns.
Jag vill lära mina barn att vara rädda om vår jord och alla som ser den som sitt hem. Jag vill inte att de ska leva med ångest för att allt ska gå åt pipsvängen. Jag vill att de ska känna sig stolta över det de kan göra för miljön och att de ska känna att det är lönt att kämpa!
Kantareller och kompani i en rotvälta
Ett magnifikt exemplar
Sileshår, en köttätande ört
Grön bärfis på mogna rönnbär
Och så avslutningsvis en glimt från kvällsmaten.
Välstekta kantareller, Vrigstad hemost och egentillverkat persilje- och vitlökssalt
Nu är snart båda mina barn tonåringar.
Bakom vårt hus står skogen stolt och frisk, full med rådjur, harar, igelkottar, sorkar, blåmesar, nötväckor, flugsnappare, snokar, skalbaggar, spindlar, myror och en massa små kryp som jag aldrig kommer att hinna lära mig namnen på. Där inne växer också svamp i stora mängder, bland annat kantareller. Och detta är en mycket liten skog.
I dag har vi varit i två mycket stora skogar och jag kan meddela att de ser ut att må bra. Det hänger skägglav från granarna, lingonen har mognat och det finns fortfarande blåbär kvar. Solen lyser in mellan träden och fåglarna sjunger. Det hoppar grodor överallt, små och stora. Fjärilarna kör slalom mellan stammarna och myrorna underminerar marken med sina enorma samhällen. En skogshöna av något slag tar sig över vägen och gröngölingen guppseglar sig fram. En störtskur i solljuset överraskar och vattnet som sköljer ner över oss smakar gott. Med oss hem hade vi 12 liter kantareller blandade med tusenfotingar, sniglar, spindlar, myror och kryp jag inte visste fanns.
Jag vill lära mina barn att vara rädda om vår jord och alla som ser den som sitt hem. Jag vill inte att de ska leva med ångest för att allt ska gå åt pipsvängen. Jag vill att de ska känna sig stolta över det de kan göra för miljön och att de ska känna att det är lönt att kämpa!
Kantareller och kompani i en rotvälta
Ett magnifikt exemplar
Sileshår, en köttätande ört
Grön bärfis på mogna rönnbär
Och så avslutningsvis en glimt från kvällsmaten.
Välstekta kantareller, Vrigstad hemost och egentillverkat persilje- och vitlökssalt
Kommentarer
Postat av: Martina
Å, den mackan... Jag beställde pasta med kantareller på restaurang häromkvällen just därför att jag var sugen på kantareller. Men det var burkkantareller! Under kantarellsäsongen! Men det är väl priset man får betala när man bor i skogsbefriade Skåne.
Trackback
