Det går sådär...
Vad lätt det är att falla tillbaka i gamla rutiner! Det krävdes en lite längre influensa för att de vegtariska målen skulle raderas ur veckoplaneringen. Vi lyckades i alla fall med EN vegetarisk dag (lacto-ovo). Och det blev ganska många andra vegetariska rätter dagarna både före och efter. Det var riktigt kul! Och intressant. Då låg det intressanta huvudsakligen i hur låst jag är i köttätandet. Vad serverar man till rostade rotsaker? Vad har man i en matig sallad? Hur äter man taccos och vad tar man på pizzan? Jag vet ju att det finns quorn och tofu och jag vet också att det finns en massa trevliga bönor och linser och kikärter och nötter. Men jag har kött på hjärnan.
Dessutom blir det inte lättare av att "min" mataffär rear ut köttprodukter när bästföret är på väg att infalla. Och då vill jag köpa det, för det känns så onödigt att prima mat ska slängas. Och ytterligare en orsak är att det är september och då börjar vår jakt på närproducerat kött ge resultat. Nu ligger två hela (finfördelade) lamm i frysen och fler är på ingående. Och sen är det dags för rådjur och kanske lite älg och om vi har riktig tur blir det även vildsvin. Och då verkar det nästan lite dumt att inte äta kött.
Och så upptäckte jag en sak till! Den här bloggen påverkar mig i allra högsta grad. Jag går runt och har dåligt samvete för att jag misslyckats med det vegetariska målet. Och det är ju alldeles perfekt! På det här sättet har jag satt press på mig själv att bli mer medveten om mina olater och tillkortakommanden. Nu vet jag ganska mycket om mig själv som jag inte anade för ett år sedan. En del fakta hade jag gärna klarat mig utan, men en del saker har förvånat mig i positiv bemärkelse. Det går att hitta på fantastiska maträtter på bara sådant som blivit över. Och det går att använda betydligt mer av det jag köper än jag tidigare brytt mig om att tro. Som broccolistjälkar, olivspad och oljan från soltorkade tomater till exempel.
Och det är rätt kul att köpa reamaten i butikerna och riktigt kunna se på andra kunder att de undrar hur fattiga vi är egentligen som hungrigt roffar åt oss av "gammal" mat. För vi är så fattiga, alla. Vi har inte råd att slösa med resurser på det sättet. Vi måste lära oss att äta upp det vi har innan det behöver produceras nytt. Det är vi konsumenter som sitter på den makten. Vill ingen ha baconost med mononatriumglutamat måste producenten ändra receptet och om ingen vill äta besprutade bananer kommer de inte längre att produceras. Det känner vi till redan. Men det här med fixeringen vid bästförestämpeln är totalt hysterisk. Har vi inget sunt förnuft kvar?
Jag har tagit för vana att alltid köpa butikens reabaguetter (3 kronor för en sån där halvlång baguette). Sedan åker de direkt in i frysen och plockas fram vid högtidliga tillfällen. I går skivade vi upp två baguetter och gjorde varma mackor med kantarell- respektive taccogarnering. De funkar ju alldeles utmärkt att klyvas på längden och bekletas med vitlökssmör och så in ett varv i ugnen också. Eller så kan butikspersonalen få slänga dem. Det väljer man själv.
Men våra vegetariska dagar får vänta lite till...
Dessutom blir det inte lättare av att "min" mataffär rear ut köttprodukter när bästföret är på väg att infalla. Och då vill jag köpa det, för det känns så onödigt att prima mat ska slängas. Och ytterligare en orsak är att det är september och då börjar vår jakt på närproducerat kött ge resultat. Nu ligger två hela (finfördelade) lamm i frysen och fler är på ingående. Och sen är det dags för rådjur och kanske lite älg och om vi har riktig tur blir det även vildsvin. Och då verkar det nästan lite dumt att inte äta kött.
Och så upptäckte jag en sak till! Den här bloggen påverkar mig i allra högsta grad. Jag går runt och har dåligt samvete för att jag misslyckats med det vegetariska målet. Och det är ju alldeles perfekt! På det här sättet har jag satt press på mig själv att bli mer medveten om mina olater och tillkortakommanden. Nu vet jag ganska mycket om mig själv som jag inte anade för ett år sedan. En del fakta hade jag gärna klarat mig utan, men en del saker har förvånat mig i positiv bemärkelse. Det går att hitta på fantastiska maträtter på bara sådant som blivit över. Och det går att använda betydligt mer av det jag köper än jag tidigare brytt mig om att tro. Som broccolistjälkar, olivspad och oljan från soltorkade tomater till exempel.
Och det är rätt kul att köpa reamaten i butikerna och riktigt kunna se på andra kunder att de undrar hur fattiga vi är egentligen som hungrigt roffar åt oss av "gammal" mat. För vi är så fattiga, alla. Vi har inte råd att slösa med resurser på det sättet. Vi måste lära oss att äta upp det vi har innan det behöver produceras nytt. Det är vi konsumenter som sitter på den makten. Vill ingen ha baconost med mononatriumglutamat måste producenten ändra receptet och om ingen vill äta besprutade bananer kommer de inte längre att produceras. Det känner vi till redan. Men det här med fixeringen vid bästförestämpeln är totalt hysterisk. Har vi inget sunt förnuft kvar?
Jag har tagit för vana att alltid köpa butikens reabaguetter (3 kronor för en sån där halvlång baguette). Sedan åker de direkt in i frysen och plockas fram vid högtidliga tillfällen. I går skivade vi upp två baguetter och gjorde varma mackor med kantarell- respektive taccogarnering. De funkar ju alldeles utmärkt att klyvas på längden och bekletas med vitlökssmör och så in ett varv i ugnen också. Eller så kan butikspersonalen få slänga dem. Det väljer man själv.
Men våra vegetariska dagar får vänta lite till...
Kommentarer
Trackback
